lorenc

Det värsta jag vet är mobbning! Avskyr det, hatar det, blir så arg.. Hur kan en annan människa vara på en annan och trycka ner den så att den mår dåligt? Förstår mig verkligen inte på det. Att den ger sig på en annan individ för att vadå, göra den ledsen, få den att känna sig otillräcklig?! Bara för att mobbaren har tråkigt, brist på annat att göra? Att behandla en annan människa illa och vara medveten om det är så lågt man kan komma. Det visar på att den personen inte är något annat än svag och för att få sig själv att må bättre och försöka vara bättre låter han sig själv gå på oskyldiga personer genom att uttsäta offret för kränkningar och genom all handlig gentemot den personen göra livet till ett helvette för den. Detta skadar den som blir utsatt för detta otroligt mycket på den psykiska sidan, även då det bara pågår under en viss period så stannar minnet och händelserna personen blivit utsatt för föralltid i minnet och inom sig. Det är detta mobbarna inte vet om, att det dom tror är någon ''rolig'' grej att hålla på med kan förstöra en hel människas liv. Det finns många teorier om varför personer som till en början var små oskyldiga varelser blir till personer som mobbar. Min teori är att de personer som börjar med det kan ha haft en jobbig uppväxt och mått dåligt väldigt mycket pågrund av det som hänt, vad det nu än är, och pågrund av det känner dom en skyldighet att göra andra personers liv till lika jobbigt som de själva haft det. Detta för att de inte vill att andra ska ha det bättre än de själva har det. Detta resulterar i att mobbaren får status och makt som gör att andra runt om kring honom ''fruktar'' honom och på det sättet mår han bra, för att han ser att ingen vågar ge sig på honom. Detta är då bara en teori och det behöver absolut inte vara så, alla personer är olika och de bakomliggande orsakerna och faktoererna till varför en person börjar mobba kan vara många.

Nu när allt väl har dragit igång, nytt år, ny termin etc, känner jag mig mer motiverad till att åstadkomma saker och ting för mig i mitt liv. Hade under hela höstterminen tappat all min ork samt motivation vilket ledde till att jag gjorde mycket som jag i dagsläget ångrar. Det som tyngde ner mig som mest var att jag lät mig själv strunta i skolan och blunda för allt jag hade att göra, tänkte att ''jag fixar det sen'' vilket inte alls var ett smart resonemang från min sida då jag insett att lämna allt viktigt till slutet aldrig lönar sig i slutändan. Då kommer vi till den punkten i mitt liv då jag insett hur blind jag varit under princip hela hösten, inte bara skolan men även i mycket annat. Jag har kommit fram till att det är endast jag själv som kan ändra på mig själv för att inte gå miste om det viktiga här i livet och min kännedom om detta resulterar i att jag vet vad jag vill åstadkomma från mig själv. Min motivation har kommit tillbaka likaså som mitt positiva tankesätt. Jag vet vad jag har att göra vilket är lättre nu än om jag inte hade vetat det, som i höstas. Känns som att allt det negativa om vart som en dimma runt mig sakta men säker börjar försvinna vilket gör att jag mår bättre och känner mig starkare. Nytt år, nya möjligheter, hur klyschéaktigt detta än nu låter så finns det en poäng i dom orden, även fast jag anser att man inte ska ändra på sig enbart för att ett nytt år är kommet, utan vilken tidpunkt det än är på året finns det en chans till förbättring och förändring. Så slutligen finns det egentligen bara en sak att säga, ge aldrig upp även fast du känner att du fått nog, för i slutändan lönar sig att slit, vilket bara kommer göra dig själv gott!

Lite tankar som ploppade upp i huvudet idag. Har kommit fram till att jag verkligen kommer sakna skolan efter studenten. Tänk att jag redan nu känner så.. och det är ingen nyhet att många som tagit studenten saknar skolan, men att jag tänker på det redan nu känns ju lite sådär. Tänk er vilken tygghet man har när man går på gymnasiet, man vet att man har någonstans att gå, likaså när man har sommarlov, då vet man att när sommaren väl är slut så har man någonstans att gå. Nu är det ju inte så att jag gillar skolan för pluggets skull, verkligen inte, det är något jag får ångest över. Det är ju för vännernas skull man kommer till skolan, för ungänget och för att träffa folk. Detta är något jag kommer sakna otroligt mycket. Är nästan lite avundsjuk på min syster som ska börja gymnasiet i höst nästa år, känns som att jag inte är redo för verkligheten efter studenten, men jag skulle aldrig orka ännu ett år. Sen det är ju klart att jag verkligen verkligen längtar till studenten, till friheten och alla nya möjligheter, otroligt spännande men samtidigt väldigt skrämande. Vad ska jag göra? Hur kommer mitt liv se ut? Det är det jag är mest skärrad över, att veta vad man ska göra.. självklart ska jag gå på högskola osv, men vad har jag inte en aning om.. vet iallafall att jag vill plugga utomlands, men hur, när och vad vet jag ej! Men det är livets gång, man vet aldrig vad som ligger framför och väntar på en. Livet är en lång resa och vägen är inte alltid en dans på rosor, men det är något man är tvungen att acceptera och istället för att tänka på det negativa ska man istället se allt det positiva och alla möjligheter man har. Du är den som har makten att bestämma hur dit liv ska se ut och hur du ska utforma det!

Har nu länge suttit och funderat vad jag vill göra i framtiden och jag har gått fram och tillbaka i tankarna, VET INTE VAD JAG VILL GÖRA EFTER STUDENTEN! Eller jo jag vet vad jag egentligen skulle vilja göra och det är inte lite grejer det, menar, jag vet inte vilken ordning jag ska utföra mina drömmar. Har länge velat bli Au Pair i USA och det vill jag fortfarande bli, men det är dom här 200 timmarna av barnpassning man måste ha, som är obligatoriskt för att kunna åka, och det har jag inte! Men det skulle vara en otrolig liverfarenhet och upplevelse att bo därute i ett helt år, göra något helt annorlunda, den här saken kommer alltid att stå på min ''ska göra lista''.

Så jävla sant! Något som jag verkligen stör mig på är när folk snackar skit. Förstår mig inte på folk som dömer en annan person när de inte känner den eller vet något om den.. Om du hört något kan det lika gärna vara ett falskt rykte och det är väldigt vanligt att sådant förekommer när man bor i en sånhär liten stad.

Nu har jag insett det jag inte trodde skulle hända. Vill inte skylla på mig eftersom det är lättare att skylla på andra, men jag vet att det är mitt fel, kanske inte allt, vet inte, men kollar man på hela historien känns det som att jag är den enda man kan skylla på. Visste inte att man kunde må såhär allmänt psykiskt dåligt över en sån sak, men grejen är nog att jag inte viste vad jag gick miste om då, men som jag vet gott och väl om nu. Trodde man kunde göra lite som man ville men glömde helt bort att jag inte var den enda i samma situation, vi var två.

Det kanske är så att man tror och hoppas för mycket på saker och ting som man egentligen vet inte kommer hända. Det kan vara alla möjliga saker, bland annat att hoppas på att det ska bi som förut, vilken inte är så troligt att det blir, för oftast är det ju så att det aldrig blir som det en gång varit, vilken bevisar att man inte ska ta förgivet saker/personer som betyder något för en. För när de väl är borta, är de borta föralltid ur ens liv. Trust me, I know.

Detta är anledningen till att man inte ska vänta på att någon annan ska ta det första steget - ta det själv.